mannenmille

Nu ska jag ta upp en liten grej, som jag faktiskt inte inte berättat för någon. Lugnt det är inget saftigt utan bara något som jag kom att tänka på, och vid närmare eftertanke så tror jag faktiskt att en eller två människor faktiskt känner till det.

När jag var 11 så skrev jag min fösta dikt, eller i alla fall den första som jag minns. Det var till min lärare som vi anordnade en möhippa, eller något liknande eller vad man ska säga. Hela klassen bjöd på kakor och saft och sånt, och jag blev tilldelad uppgiften att skriva ihop en dikt tillägnad henne och hennes fästman. Ska också säga att denna blev så jävla bra så att den blev publiserad av min klasskamrats mamma som tydligen var/är någon författare eller något som höll på med att skriva och publisera dikter. Även i högstadiet under svenskalektionerna när vi skulle skriva dikter så var jag enligt min lärare väldigt begåvad på det området. Om vi nu ska tänka oss att detta är min talang, jag som fan ibland kan ha problem med att få ut en hel mening, vafan ska man göra med den. Har alltid tyckt att dikter var väldigt onödigt, slöseri med tid för vafan ska man ha det till. Men på senare tid har jag snackat med andra människor och tydligen är det hyffsat uppskattad hos vissa människor. Så därför, om jag nu har denna förmågan eller vad man ska kalla det, ska jag skriva ett litet stycke och se vad ni tycker och för att ventelera mig lite. So here it goes.

Ett tal, ett ord, en gåta
Så mycket att tala men för lite innuti
En tom känsla, av en avgrund
En avgrund, ett djup, ett tomrum
Något fattas, men vad?

Kalla det emoaktigt eller vad ni vill, men det är ändå kul att gräva lite i ens förflutna ibland. Kanske kommer det något liknande lite muntrare i framtiden, vi får se. Detta var något jag kunde göra bra förr i tiden fast personligen är jag inte särskilt nöjd med denna. Inte det mest optimala att sitta och titta på Heroes samtidigt kanske, men palla stänga av när det är så här spännande