mannenmille

Tänker man på det så har jag inte så lång tid kvar i karlshamn nu. Om 4 dagar åker jag till Australien i en månad. Kommer hem den 23:e juli. Knappt en månad efter det så är dags att flytta iväg och plugga. Det ger mig typ alltså ca 4 veckor kvar i karlshamn. Dags att lämna nästet snart. Lilla Emil håller på att bli stor. Ärligt talat... så börjar jag bli jävligt närvös. Tror det mesta är för Australien dock. Om en vecka så är jag ju faktiskt framme och sitter i skolbänken på dykarskolan. Förutsatt att läkaren inte hindrar mig för det jävla revbenet. Men det ska fan gå. Provade göra lite armhävningar idag... och visst, det är lite knackligt, men det går. Tycker jag borde klara av att simma då.

Men tänk nu om man skulle komma ner där. Och det verkligen är läskigt folktomt på andra backpackers, och folket inte gillar Svenskar. Klart, det är svårt att inte gilla mig, men liksom bara tänk. Helt ensam i en månad. Det känns ju som att det kommer suga lite granna faktiskt. JA! Det är lite kalla fötter-syndrom. Men nu tänker jag på mycket worst case senario. Liksom, kom igen, titta på mig (visst fan tror inte jag har någon egobild uppe) hur kan man inte gilla mig. Jag är social, glad, och i alla fall försöker vara intressant och trevlig. Men det är kanske det som är felet. Ibland försöker jag för mycket. Det kan ju faktiskt gå ut med lite här, även om det är personligt. Ångrar jag det så säger jag att jag var hög eller full när jag skrev detta. Men det händer att man går igenom samtal innan man har dom, i huvudet då, för att försöka få sig själv att framstå som så intressant som möjligt. Är det normalt? Ni kan ju svara: ja anonymt i komentaren i så fall, eller så skriver ni helt enkelt: Hahaha, lol eller något i den stilen.

Det var inte alls menat att detta skulle bli ett seriöst tankeinlägg med nu blev det så. Så vi avslutar allt med: Nothing Suits me like a Suit. You gotta love that. It's legend... wait for it... dary!